Tidningen Hemvärnet

Inför avresan till Afghanistan besöker Huor Jesper Lindbloms mor i Skövde. Taktfullt och med uppriktig medkänsla besöker han tillsammans med modern den stupade soldatens grav på Sankta Helena-kyrkogården.  

Väl i Kabul anlägger författaren ett flertusenårigt perspektiv på vad som en gång var karavanernas passage och mötesplats, ett av världens tak där perser och greker, mongoler och britter, ryssar och nu amerikaner, i internationell stöpning har försökt och försöker sätta agendan.

Men Huor går djupare än så. I försöken att förstå något av vad som rör sig i de djupa leden, i byarna, hos talibanerna, bland krigsherrar (ett modernt ord för stamhövdingar och väpnade ledare, snarlika medeltida europeiska riddare) kuskar han omkring på riskfyllda resor i landets periferi. Och med den ovan noterade öppenheten för de för oss annorlunda värdemönstren lyckas han fånga något av det som har gjort det omöjligt för imperier historien igenom att behärska detta land. Allt till stort aber för den nutida demokratin.

En utmärkt instruktionsbok för varje blivande svensk ISAF-soldat.

 

En parallell bok om Afghanistan, också insiktsfull om än utifrån ett diplomat­perspektiv, är statsvetaren och diplomaten Diana Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar (Alfabeta Bokförlag). Till hennes förtjänster hör att hon, högst medveten om den privilegierade yrkesrollen, hart när varje dag anstränger sig att förstå. Därför tvingas hon att lämna kvar en bit av sig själv.

Diana Janse hör till dem som, verksam i en kontrastrik kultursfär, gärna under påfrestande situationer, förmår artikulera sina intryck både med humor och absolut seriösa avsikter.

 

Seriösa och humorfyllda är också de båda serietecknarna Fabian Göransson och Lars Krantz när de tillsammans med journalisten Fredrik Quistbergh försöker sig på att i serieform debattera svensk vapenexport. I boken En hjälpande hand (Atlas förlag) utformas faktiskt ett seriöst och samtidigt kraftfullt ironiskt inlägg i den ständigt pågående debatten om varför också svensk försvarsindustri måste exportera en del av dess produkter.

Dock, inte sällan slår argumenten mot en export helt fel. ”Svenska vapen dödar” lyder ren av kapitelrubrikerna. Som om just svenska vapen skulle vara ofarliga som korkgevär men ändå kvalificerade nog att sälja till utländska försvarsmakter.

 

Tyvärr, världen är som den är och så länge militaristiska diktatorer och gangsterband sätter agendan tvingas fria och någorlunda demokratiska stater och organisationer att göra väpnat motstånd.

 

Väpnat motstånd gjorde bland annat den norska motståndsrörelsen efter det tyska överfallet 1940. Både svenska och engelska vapen dödade tyska soldater i Norge under de fem år som ockupationen varade. Anders Johansson, mångårig DN-journalist har skrivit en alldeles utmärkt bok om det svenska stödet till motståndsrörelsen: De glömda agenterna. Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co).

Boken är egentligen en fristående fortsättning på hans Den glömda armén (2005), vari han berättade om de 20 000 norrmän i Sverige som rekryterades till militär verksamhet under andra världskriget. I boken om agenterna redovisas den hemliga trafik över gränsen, som först var olaglig men sedan skedde i samverkan med försvarsstabens underrättelsetjänst.

 

Svenska frivilliga tag aktiv del i det väpnade motståndet i Norge redan dagarna efter den 9 april 1940. Några kom direkt från striderna mot Sovjetunionen som Finlandsfrivilliga i februari-mars 1940. En av de utförligt porträtterade är Allan Mann, som ingick i en norsk trupp och kom i strid med tyskarna redan den 13 april. Åtskilliga årgångar svenska officerare och FN-soldater har utbildats i närstrid av denne erfarne man.

 

                                                                                   Lars Brink, Fil lic, militärhistoriker